Dagboken
Du har valt att visa artiklar som är taggade med #vardag
Gott om äpplen i år
Det är mycket äpplen på trä'na i år, eller rättare sagt det var. För nu bara rasar dom ner. Vi får skotta upp med stora skyffeln. Rönnbärsmalen har varit där och kalasat. Då blir det inte mycket över till oss.
Om man skär äpplena i bitar och tar bort skadorna så kan man få ihop till en äppelkräm att äta till lunch, men det blir nog inget äppelmos och ingen mustning i år.
Slåtterbalken
Det gick snabbt att få tag på en ny slåtterbalk. Den levererades i sina beståndsdelar i en kartong typ IKEAs platta paket och det var bara att sätta ihop den. Nåja, bara och bara. Handboken var väl inte så där kristallklar, men med lite hjälp gick det bra.
Sen var det bara att starta och köra igång. Eftersom jag inte hade röjt på "Nyåkern" så körde jag dit för att få ordning på gräset som blivit ganska långt. Och jag kunde konstatera att maskinen var mycket snabb och effektiv. Slangen för bevatttning blev lätt styckad i småbitar av den skarpa kniven.
Nåja, slangen går att laga hjälpligt, men lärdomen blir att inte lägga ut slangar och låta gräset växa sig högt.
Inget är för evigt
Vi lever i en slit-och-släng-tidsålder, sägs det, men det håller på att förändras enligt alla tecken i skyn. Detta är något vi välkomnar, men saker håller inte i evighet. Och en del verkar vara byggda för att gå sönder.
I går kväll var jag ute för att slå lite gräs och strån i kohagen som inte hade blivit ätna och som också stod lite för nära stängslet. Tänkte att det är bra att förbereda för deras nästa visit som vi hoppas på när gräset har växt upp igen.
Kniven gick av på två ställen
Och då hände det! Slåtterbalken som gjort tjänst i 35 år, tror jag, gick av. Det var inte första gången. Den har blivit utbytt en gång och lagad tre gånger med avancerad svetsning, men nu var det nog slutet för trotjänaren.
Tyvärr finns inga reservdelar att få längre och fabriken i Italien har nog lagts ned för länge sen. Men det har varit en stark sak. Den heter passande nog Fort som kan tolkas som "stark".
Själva maskinen är det inget fel på och till den hör också en jordfräs och en plog som kan fortsätta att användas. Så länge vi orkar köra den, hoppas jag. Att laga kniven är inte möjligt så det var bara att köra in den i ladan. Lien får avsluta jobbet.
Och jag satte mig att begrunda ödet. Tittade ner på mina gamla mjukisbyxor som var en julklapp från jobbet på Bygg-Koordination 1983 eller så. Ganska så välanvända, men nu såg jag att de sjunger nog på sista versen. Ett hål på knäet gör väl inte så mycket i hemmamiljön, men det är nog en signal om att det är dags för slutstationen. De får bli trasor.
Men det är väl så här det ska vara. Ja, alltså inte gå i utslitna kläder, men att kunna använda de saker man köper under lång tid, kunna laga om de går sönder, eller använda till något annat innan de blir avfall.
Sen finns det en grupp produkter som åldras därför att omgivningen förändras så snabbt - datorer, telefoner, teve och andra elektronikprodukter. Av lite olika skäl "skrotar" vi nu vår teve som inte fyllt 10 år än. Det känns inte alls bra.
Vi får återkomma med en rapport om det för vi har inte packat upp den nya än.
I coronoa-isolering
Nej, vi känner oss inte isolerade, men vi håller distans till omvärlden och ransonerar tillfällena när vi träffar andra. Än så länge känns det ganska så rimligt att fara till ICA Nära och handla. Det går att välja tider när det är ganska tomt.
Men det finns annat att göra. I går blev det riktigt vårvarmt så vi har kunnat arbeta i trädgården. Det ligger snö kvar här och var och marken är frusen, men vi har börjat att räfsa ihop efter stubbfräsningen i höstas.
Träflisen från stubbarna blir utmärkt att blanda med hönsgödseln som vi hämtade från grannen i går. Fint att lägga på odlingsbäddarna som behöver ny näring.
Och vad ska vi göra men den stora öppna ytan vi får nu när stubbarna är borta? Ja, det har trädgårdsplaneraren inga svårigheter att fundera ut. Ni kommer att få information så småningom.
En annan sysselsättning som man kan ägna sig åt alldeles mol alena är att åka ut och spana på gamla lador. Det är inte så stor risk att man möter folk ute på åkrarna eller i skogen.
Med lador så tänker jag på de många små och stora hus som förr användes för att lagra hö och ställa upp redskap i. De ger en speciell karaktär åt jordbrukslandskapet. Numera behövs de ju inte när man har andra sätt att skörda och lagra.
Resultatet av laduspaningen hamnar på Hembygdsföreningens sidor. Det blir en dokumentation av flydda tider och hur det ser ut nu.
Sen måste vi ju också tänka lite på självförsörjningen med anledning av corona-krisen. Därför letade vi upp det gamla våffeljärnet avsett för vedspis och lagade lite kvällsmat. Resultatet var bra ur ätbarhetssynpunkt, men lite jobbigt och skräpigt och framförallt himla varmt.
Lånta fjädrar - en amatörbonde funderar
För en vecka sen kom Tina med en last med fem kalvar som ska beta i vår hage. Det blir väl några veckor. Gräset är frodigt, men matgästerna är glupska - det ska dom vara.
Och som sådana djur blir när dom kommer på grönbete första gången så spritter det en hel del i bena. Det spritter så mycket att några av dem att dom kutar rakt genom stängslet som bara är ett par trådar som just då inte har någon spänning.
Det blir lite extra spänning att fösa in rymlingarna i hagen och fixa till stolpen som bröts av. Vad lite det behövs för att ge vår dag en extra krydda!
Vår roll i det hela är att fylla vattenhon med friskt vatten. Och så ska jag slå gräset under eltråden så att det inte blir onödig jordning. Kalvarna är nyfikna och följer mig runt hagen som om jag vore råttfångaren i Hameln. Eller också väntar dom på att jag ska fylla på hinken med mera kross.
Kalvarna fördriver sina dagar med att äta, idissla och skita. I godan ro. Jorden får ny näring. Dom tittar på mig med sina snälla koögon när jag fyller hon och jag blir lugn och glad. Naturen har sin egen takt.
Vad som är "ogräs" för somliga är mat för andra. När vi rensar i landen och växthuset fyller vi hinkarna med grönt och åker upp till hönsen på Nilses och delar ut till de unga hönorna. Dom kacklar förtjust och hugger in på festmåltiden. Sen värper dom ägg så att vi kan göra vår mat - det är en del av kretsloppet.
Slutet gott
Nu är grissäsongen avslutad. I går morse kom slaktaren och det behövs inte så mycket förklaringar i övrigt. Det blev en tidig morgon i höstmörkret. Vi gick ut med pannlampan på för att börja elda i pannmuren (bykgrytan). Det behövs hett vatten vid grisslakt.
Det blev en härlig höstmorgon när solen kom upp. Röken och ångan från eldningen spreds över nejden. Tina kom med som "hjälpslaktare". Själva har vi ju ganska så obefintlig erfarenhet av slakt.
Till att börja med var det lite nervöst kutande fram och tillbaka för att leta fram grejer som man behöver ha vid hemslakten. Och så gällde det att mata pannmuren med ny ved ständigt och blåsa på så brasan var i full fart. Hela grytan var fylld, så där en 100 liter vatten som skulle upp i koktemperatur.
När grisen är slaktad, tappas den på blod (som vi delvis tog till vara) och sen lyftes den över till skållkaret. Det verkar ha varit med länge. Det var gistet så vattnet rann rakt igenom. Det tätades med lite krossad säd. Som tur var hade vi traktorn att lyfta och hänga upp när det var klart.
Orsaken till skållningen är att man vill ha bort håren (pälsen, borsten). Det görs enklast genom att lägga grisen i ett kar, strö över finpulvriserad harts och sedan slå på det heta vattnet. Sen drar man en kedja under grisen och då skavs håren av och klibbar ihop med hjälp av hartsen.
Vår uppgift var att dagen innan krossa en lämplig mängd för att ha till hands. Den gamla marmorkaveln fick komma till heders. Normalt ska den vara till kakdegar. Och kakor tillhör inte våra (o)vanor.
Det här ska användas nästan uteslutande till att tillverka fågelmat inför vintern. Det blir talgbollar och annat godis.
Och blodet blev en ingrediens i plättarna, som vi har gett det nya passande namnet Halloween-plättar. Lämpligt nu i veckan.
Ett svinaktigt liv
I våras bestämde vi oss för att skaffa ett par linderödsgrisar, mest för att sponsra 4H-klubben som har läger sommartid på gården Björkmuren. Där skulle grisarna få vara några månader för att sedan under höste vara hemma hos oss.
Och så begav vi oss till Norra Sannäs gård i Delsbo för att hämta dem. Då hade de två hux flux blivit tre. Vadå? Förklaringen var att säljaren för att få det hela att gå ihop med vad kunderna ville ha så blev det en gris "över" och då fick vi ta den. Så vi åkte hem med tre små gulliga grisar i hästfinkan.
För grisarna var det en smärtsam upplevelse att lämna föräldrahemmet. De måste nämligen öronmärkas först. Detta är också smärtsamt för åhöraren - hörselskydd rekommenderas.
Efter den långa bilfärden fick de sin nya boning i Björkmuren där de har fått träffa massor av människor hela sommaren. De har matats med krossad säd uppblandad med "diskmjölk", d.v.s. den blandning som man får när mjölkmaskinerna diskas ut. Den är mycket god och tillvänjande och den bidrar till god tillväxt.
Nu har grisarna flyttat till vår gröna hage där de nu tillbringat en vecka. Kosten har utökats med pressresterna från musttillverkningen. Och nu har dom även fått ett stort kok av fjolårspotatisarna som faktiskt var riktigt fräscha.
Som ni kan se är de inte längre några små kultingar utan ganska bastanta bitar. Men de är trevliga att umgås med och de vill gärna bli kliade på ryggen, helst med en grov rotborste. Dom gillar också när dom får ny halm i sitt hus. Den hämtar vi på en stubbåker där den blivit liggande i väntan på torkväder som aldrig blir av.
Men dom måste ha varsin matho annars blir det nästan slagsmål. Dom har snart bökat upp hela åkern, vilket är deras huvuduppgift här. Varje morgon åker jag till bonden för att hämta en kruka mjölk - alltså mjölk-vattenblandning.
Jag tror att dom trivs här ganska bra. Det går mycket folk förbi på vägen och både grisar och promenerande är nyfikna på varandra. Grisarna kommer skuttande som hundvalpar när det händer något.
Det som händer sedan kanske kan kännas smärtsamt för många är att de får glädja oss och flera andra familjer under lång tid framöver i form av julskinka, kotletter och andra godsaker. Men det är så här det är med närproducerat. Närmare kan det inte bli.
Grymt sa' grisen.
Plus 29 grader i solen
Lördagen bjöd på en härlig vårsol. Dags att prova solvärmen på ladan under den kalla årstiden. Ni som inte vet vad det gäller kan kolla på husbloggen. Den luft som värms under takplåten blåser vi ned i bottenvåningen (verkstaden).
Trots att det inte var mer än +5 grader ute blev luften som kom i kanalen faktiskt +29 grader. Det värmer skönt när man ska göra lite slöjdarbeten där nere.
Mätaren till solpanelerna visade en effekt på över 2,9 kW och det mesta går då ut på nätet. Vi säljer alltså solelen. Det är inte några stora pengar det handlar om. Hela produktionen var i fjol 2830 kWh, varav vi själva använde mer än hälften direkt.
Hur som helst så hade "staten" hittat på att vi småskaliga elproducenter skulle betala moms på intäkten som vi fått från elbolaget för denna försäljning. Detta gäller bara för 2016. Sen ångrade dom det hela. När jag har lyckats räkna ut hur mycket moms jag ska betala så ska jag meddela er!
Lite mer om byråkratin kring solelen har jag berättat om förut. Sen dess har det överraskande nog kommit ett besked om att bidraget för installationen är beviljat och pengar har utbetalats. Kors i taket!
Rationell vedhantering
För att tända brasor i alla våra spisar och kaminer har vi under lång tid haft riklig tillgång på tändved i form av resterna av takspånen. De kommer från ombyggnaderna av taken på stora huset och ladan. Det blev några kubikmeter tunna, vältorkade olika stora bitar som lätt kunde brytas och stoppas i spis eller kakelugn för att få fart på brasan.
Läs mer om spåntak i Wikipedia
Det lagret är nu slut och då måste vi hitta en enkel metod att spänta tändved. Visst det går med yxa eller späntkniv och man kan använda den elektro-hydrauliska vedklyven, men den går ju så långsamt! Vill man ha lite mer äventyrliga vedklyvar så kan man kolla "tuben".
Vårt val blev den här manuella klyvkniven "Stikkan" som monteras på väggen i vedboden och enligt reklamen klyver veden lätt som en plätt till lagom bitar för tändved eller vad man nu vill.
Jo, pyttsan! Lätt var det inte. Våra torra vedklumpar gjorde ansenligt motstånd och krävde ibland tvåhandsgrepp på kniven. Och man kan konstatera att veden måste vara rätfibrig och kvistfri för att det ska gå utan för mycket ansträngning.
I reklamen går allt mycket lättare och visst ser det ut att dom gillar det.
Elektriska spänningar
Nyligen bytte vi ellverantör igen. Man ska ju göra så för att tjäna några ören. Med lite tur kan örena bli många kronor på ett år. Det som är speciellt för oss är att vi själva producerar el från våra solpaneler på ladan och den kan man få betalt för när det bli el "över" som man inte använder själv just då. Och då får man 2 öre/kWh i vad som kallas "nätnytta" av det företag som står för elnätet här, alltså Sandviken Energi.
Sen kan man få betalt av sin elhandelsleverantör, alltså det företag som tar betalt för den el som man "förbrukar". Men det gäller inte alla bolag. Somliga erbjuder inte att "köpa" el från småproducenter. Urvalet av elhandelsbolag att välja på minskar på det sättet.
Hur som helst så lyckades den nya elleverantören strula till det med inköpsavtalet med oss. Vad som hänt vet varken dom eller jag, men något betalt får jag inte. Som vanligt hamnar man då i kundtjänstträsket när man ska ringa och försöka reda ut det. Det blir "tryck 3" och "tryck nå't annat" innan man får tala med en människa (tror jag i alla fall!).
Nu har jag avverkat några samtal till olika ställen och blivit kopplad vidare till någon annan som heller inte vet något och jag är fortfarande inte särskilt mycket klokare.
Ännu mera spännande kommer det att bli i höst när min momsdeklaration kommer in i behandlingskvarnen. Hur många arbetstimmar kommer Skatteverket lägga på att fundera på dom 60 kronorna? Vi producerar cirka 2500 kWh per år varav kanske drygt 30 % lämnas till nätet.
Sen är det meningen att det blir 600 kr skattereduktion för elproduktionen under 2015. Alltså som ROT-avdraget.
Och slutligen så har vi en ansökan om investeringsbidrag för solenergianläggning. Om någon inte lyckas slarva bort den eller ändra på reglerna så ska vi enligt beräkningar få cirka 20000 kr i bidrag. Med nuvarande kötid som beror på för små anslag till detta så dröjer det 12-15 år innan några pengar kommer. Spännande väntan!
Tagglistan för #vardag uppdaterad 2020-07-30
Alla taggar
Senaste inlägg
2022-07-29 Arbete finns det gott om
2022-04-23 Ett rött hus med vita knutar
2022-04-10 Elektriska äventyr - etapp 1
2022-02-01 Vinterns skogsarbete
2021-05-22 Bergvärme - etapp 3
2021-04-30 Bergvärme - etapp 2
Dagboken uppdaterad 2022-08-28