Dagboken

Bara en katt

2022-08-28

Katten Leo som vi haft hos oss sedan 25 januari 2012 har dött efter en dag med tydliga besvär. På fredagen började han få svårigheter med olika kroppsfunktioner som att gå och annat. Till kvällen tog vi in honom i huset och han kämpade sig uppför alla trappor ända upp på loftet.

På lördagen var han kvar där och vi bar ner honom i hallen. Han hade svag andning och vi ringde till jourveterinären för att höra om vi kunde få hjälp med en sista spruta. Men innan de hann att ringa tillbaka så var han död.

I dag har vi begravt honom intill förra kattens, Prickens, grav.

Nu vakar det franska lejonet över Leos sista vilorum.

Han var "bara" en katt, men han gav oss sin oreserverade kärlek och tillit så som bara en katt kan göra.

  Föregående Nästa 

En liten årskrönika 2017

Måndag 18 december 2017

Det är ganska intressant för en själv att så här i slutet på året gå igenom bilderna och se vad vi har gjort 2017. Det blir en sorts snabbspolning av händelser och upplevelser. Här delar vi med oss några av dem.

Katten Leo hör förstås till familjen. Han vill gärna vara med och kolla vad vi gör och han följer naturligtvis med i den moderna tekniken.

Även bakningen i en vedeldad bakugn i Birgittagården är något nytt för oss. Vårt deltagande inskränker sig till att kavla och grädda en brödkaka, men vi får oss till livs massor av erfarenheter från familjerna som hållit på med denna tradition i åtskilliga år.

Getter hos LarsPers i Fors

Den nya järnvägen under Stockholm

Mer om tillverkning av bakredskap

Grisarna medans dom levde

Och här är bilderna från bakningen i Birgittagården

Och sist av allt, en återanvänd jul- och nyårshälsning

  Föregående Nästa 

Katastrofernas tid

Torsdag 7 september 2017

Just häromdagen hände det som naturligtvis inte borde hända mig som gammal härdad IT-chef och van datoranvändare - maskinskrället la av! Ja, det började med lite oskyldiga små irriterande "hyss" som han/hon(?) hittade på. Liksom tillfälligheter som bara passerade förbi.

Sen surnade den till ordentligt och visade slutligen upp "big blue", bara för att förklara att det nu var allvar.

Efter lite omstarter och trixande gick den igång igen, men vägrade att befatta sig med internet. Nå, det verkade gå att köra den på en cylinder i alla fall och jag beslöt att köra den där säkerhetskopieringen som jag tänkt göra ändå. Men nej, den ville inte ens vara med på det till slut.

Dags att kalla på supporten! Det var lite förberett eftersom Fredrik varit här och installerat nätverkskabel och vi hade talat om en del underhåll på våra maskiner. Nu blev det akututryckning.

Men nej, det gick inte att få maskinen på gott humör och i normalläge igen. Ska inte trötta er med alla symptom den har, men vi kom så långt att det gick att göra säkerhetskopieringen. Alla program fungerar inte, men det går att arbeta lite med en del viktiga saker. Internetanslutningen får hanteras via någon av de andra datorerna så att mejl och bankaffärer kan fixas.

Ny dator beställdes bums. Det kostar naturligtvis en del pengar. Men det som är den verkliga "katastrofen" är det mödosamma arbetet att på den återinstallera alla program och funktioner som jag lagt in sedan den här maskinen köptes 2011. Det bävar jag inför. Det tar tid och kommer att vara krångligt. Speciellt det där med att omregistrera programlicenser fasar jag över.

Nu trodde jag nog att det mesta skulle vara överståndet, men så var det icke. Jag har fixat tillbaka de viktigaste programmen, men jag ville naturligtvis också ha bildskärmen att fungera optimalt. Visst, det var bara att flytta över grafikkortet från den gamla - trodde jag. Tekniskt felfritt förstås, men det har inga drivrutiner för Windows 10.

Snabbt in till Sandviken för att köpa ett nytt grafikkort, bara för att upptäcka att det var "något" som inte fungerade som det skulle.

Jag besparar er alla suckar och hårda ord som har sagts dessa dagar. Och det är inte över än. Då känns i alla fall ett stopp i avloppet mer hanterligt, så att säga.

  Föregående Nästa 

Mina memoarer - kortversionen

Söndag 18 december 2016, uppdat 2024-11-29

Under ett antal år har jag varit oavlönad skribent för Kuxabladet, en gratistidning med ursprung i Ockelbo, som även delas ut i några områden i närbheten. Bland annat då Järbo. Jag har fotat och skrivit notiser om lite av varje, texter och bilder som även använts på Järboportalen på Facebook och www.jarbo.biz, som sen blev jarboportalen.se.

Då skulle tidningen sluta delas ut i Järbo och i samband därmed så ville redaktören ha mig på mittuppslaget i det man kallar "Profilen". Och då blev jag det.

Tidningsuppslaget, klicka för att se i eget fönster

Jag har den tidigare texten sparad på en webbsida. Det är alltså enbart texten som jag har lagt upp.

Den ursprungliga artikeln på nätet finns inte kvar, men nu (2024) har artikeln publicerats på nytt i samband med att det gått 10 år sedan Omställning Järbos "Framtidstidningen" gavs ut 2014.

Repris av profilreportaget, nov 2024  

För säkerhets skull har jag sparat en pdfversion av denna utgåva, som kan läsas här.

Hur det ser ut i den tryckta utgåvan har jag bara som en bild, tyvärr även den med liten text, men klicka på bilden för att öppna i större skala i eget fönster.

Tidningssidan, klicka för att se i eget fönster

Tack till Kuxabladet för att jag får använda materialet!

  Föregående Nästa 

Cykeldag för stor och liten

Lördag 17 september 2016

I dag har det varit Cykeldag i Järbo. Denna gång var det Järbo IF som stod för hela evenemanget eftersom man har gjort ny märkning på alla spår på Västerhällarna och ritat nya kartor och satt upp i spårcentralen vid IP.

Här fick jag tillfälle att prova ett par moderna "vidunder" med växlar och bromsar för alla backar när man far omkring i terrängen. Varianten på bilden hade hjul som en traktor, men hela ekipaget var ändå ganska lätt. De tjocka däcken absorberar en hel del ojämnheter.

Ganska kul var det, men trots allt är det nog inte en apparat som hör till nödvändigheterna.

  Föregående Nästa 

På mina höga hästar

Lördag 6 augusti 2016

På lördagen var vi på Järbo IF-dagen där bland annat 4H-klubben deltog och erbjöd ridning på hästar för alla. Det har jag inte gjort på 40 år då jag fick rida barbacka på en stor ardenner som leddes en kort tur från stallet.

Den här hästen hade i alla fall en sadel på ryggen.

Men man måste upp först och det var tur att det fanns en trappstege att kliva på för det var lite högt. Och sen gäller det att hålla i sig när han lunkar i väg. Det går bara i långsam promenadtakt, men det svänger hit och dit och det känns som högt över marken. Man kännner sig inte så kaxig.

Nej, jag ska inte börja ta ridlektioner!

  Föregående Nästa 

I huv'et på en gubbe

Tisdag 4 augusti 2016

Den här dagboken är ett litet experiment som jag "roat" mig med. Bakgrunden är att jag tycker att vår husblogg som använts för att informera vänner och bekanta om vad vi håller på med här uppe i pensionärslandet inte längre känns så angelägen. Den startades framför allt för att dokumentera byggandet. Med tiden har det blivit en hel del annat där också.

Nu vill jag ha möjlighet till friare form. Bloggen är ganska så låst till sin layout. Den går att ändra men nu vill jag bestämma mera själv.

Jag gör det här också för att lära mig mera om webbprogrammering i HTML5, CSS3 och PHP. Hm, det där låter väl som "grekiska" för de flesta av er. Och egentligen rätt ointressant. Det är ju innehållet som är det viktiga.

En annan aspekt på förändringarna är att få en bättre anpassning till smarta telefoner, surfplattor m.m. speciellt när det gäller bilder.

Viktigast är nog ändå rent personligt; känna att jag känner att jag behärskar mediat och verktygen. I fortsättningen ska ni slippa tekniksnacket!

Fast ett nördtips kan lämnas: w3schools.com.

  Föregående Nästa 

Evas grav

Måndag 1 augusti 2016

Karlstads norra kyrkogård är till stor del anlagd i kuperad bergsterräng. Alla träd i den delen är nog naturligt växta och man har dragit gångvägarna efter vad som varit praktiskt möjligt. Det är inga rätvinkliga kvarter. Ibland är det brant och ibland är det stensatta trappor.

Det är inte så handikappvänligt att ta sig dit, men det är vackert. Många gravstenar är obehandlade och har bara namn och årtal inhuggna och de ligger som naturstenar i marken, ofta med den naturliga växtligheten omkring, ibland något planterat som lyckats etablera sig.

Vi kan inte komma dit så ofta av praktiska skäl, men kan i stället minnas med en bild som den här som vi tog den 1 augusti.

  Föregående Nästa 

Tagglistan för #personligt uppdaterad 2022-08-28