Sandviken och järnvägen - extra om Storvik
Ingressbilden visar stationen vid Storvik (Övre Storvik) så som chefsingenjören Clas Adelsköld avbildade den i sin skissbok. Stationen verkar vara en kopia av den i Jädran, Sandvikens första station. Det är egentligen inte så konstigt, flera av stationerna var ganska lika eller hade många likheter.
1. Det första stationshuset för GDJ 1858, som revs 1877 när stambanan var byggd
2. Kungsgårdens stationshus 1911 var troligen av samma modell som i Storvik
3. Bangårdsritning Öfre Storvik. Spåret söderut gick till sågen och tegelbruket. Röda cirkeln visar stationens läge.
Nuvarande station till höger utanför kartan.
4. Öfre Storvik 1880-talet. Spåret till vänster går till sågen och tegelbruket.
Stationshuset ersatt av en liten kur.
5. Övre Storvik ortofoto 1960 med tidigare bangård inlagd (rött). Nuvarande station till höger utanför kartan.
6. Aktuellt ortofoto + tidigare spår
7. Stationen och hotellet, troligen 1903
8. Hotellet, troligen 1903
9. Stationen och hotellet 1911. (JvmKCAC01874)
10. Storviks station och hotell, okänt år
11. Storviks station, cirka 1960, hotellet är kvar
12. Storviks station från plattformen 2009
13. Storviks station från gatusidan 2009
14. Storviks station 2010-03-07
15. Interiör från väntsalen, väl vårdad av Wilhelminas Café & Vandrarhem
16. Pressbyråkiosk av klassisk modell, lika som i Sandviken, okänt år
17. Vattenhästen, en av de tre som funnits, 2021
18. lokstallet med det första vattentornet, 2024
19. Vattentornet i Storvik, 2021.
Ångloken behövde vatten och kol. Det fanns en avancerad kolbrygga för påfyllnad av kol och det fanns ett vattentorn. Det som står där nu byggdes 1918. Tidigare var vattentornet inrymt i lokstallet. Det fanns 3 vattenhästar, varav en står kvar i dag.
Vattentornet är unikt till sin form. Det har funnits ett likadant i Bollnäs men det här är det enda kvarvarande i landet. Det ägs av Sandvikens kommun.
Storviks station
Arbetet med GDJ startade i Gävle våren 1855. Banan till Sandviken, det vill säga till stationen Jädran var klar 1857. Nästa arbetssträcka var Jädran-Kungsgården och därefter Kungsgården-Storvik. Arbetet fördröjdes av de besvärliga grundförhållandena vid Syltbäcken där man måste påla till 60 fots djup.
Storviks station låg då cirka 1 km längre västerut än den nuvarande, vid den fortsatta banan mot Falun, kallat Övre Storvik. Trafiken till Storvik öppnades 7 juni 1858. Fram till Falun var det klart 13 juli 1859 och hela banan var då öppnad.
Norra stambanan som utgick från Stockholm nådde Uppsala 20 september 1866. Sen var det en del diskussioner i riksdagen om dess fortsättning men det blev vidare över Sala-Storvik. Den 6 september 1875 invigdes den delen. Dragningen fortsatte sedan över Ockelbo till Ånge och vidare med det som kallas stambanan genom Norrland.
Inom parentes kan nämnas att det naturligtvis kom att byggas en bana från Uppsala till Gävle i annan regi, Uppsala Gävle Järnväg UGJ som nu är det naturliga vägen norrut.
När stambanan kom till Storvik byggdes det stationshus som står kvar än i dag. Det har många drag och detaljer lika med Uppsala och bryter helt mot GDJ's träbyggnader. Stationshuset i Övre Storvik revs 1877 och GDJ's verksamhet flyttade in i det nya huset. Spåren byggdes ut
I och med stambanan ökade trafiken väsentligt i Storvik som blev en viktig station för tågbyten med förbindelser i fyra riktningar. Här möts Norra stambanan, och med nuvarande namn, Bergslagsbanan och Godsstråket genom Bergslagen. Tågen stannade för lunch, middag och nattvila och snart byggdes ett hotell. Det stod klart redan 1878 och ägdes och drevs av entreprenören Wilhelmina Skogh (då Wahlgren). Byggnaden stod kvar ända till 1966.
På den tiden järnvägen drogs fram var Storvik en liten ort i Ovansjö socken och ingick efter kommunreformen 1862 i Ovansjö landskommun där Storviks municipalsamhälle inrättades 12 maj 1916 och blev köping 1924 som sedan 1971 uppgick i Sandvikens kommun.
Järvägen betydde mycket för utvecklingen av näringslivet. Som mest var det omkring 300 anställda bara inom järnvägen. Flera stora industrier växte upp men alla är naturligtvis inte kvar.
En drivkraft för GDJ var gruv-, järn- och träindustrierna. Man byggde banorna för att kunna frakta råvaror och förädlade produkter för export. Ledande personer inom dessa olika industrigrenar och företag fanns ofta i järnvägsföretagens styrelser.
GDJ var ett av de många privata företag som byggde järnvägar under 1800-talets senare år. Klokt nog valde man att välja normalspår, vilket underlättade samordningen när stambanan kom. Sträckan Gävle-Falun med sin senare fortsättning till Göteborg var en viktig led för godset då och är det fortfarande. Många andra privata järnvägar byggda med smalspår blev nedlagda, upprivna och bortglömda i 1960-talets förstatligande och märkliga ekonomikultur.
Stambanan elektrifierades förbi Storvik 1935. GDJ fick el 1943.
Kiosker vid järnvägen har fått en egen sida.
Externa länkar och källor
Stig Lundins historiska hemsida om Sandviken
Kartor i Sandvikens kommunarkiv
Facebook-gruppen Sandvikens Vänner (sluten grupp)
Kartbild.com, en sajt med kartor och ortofoton från olika år
Källor
Lars Nord har gjort en förnämlig kompilering av historiken som publicerats i en pdf på FB-gruppen Sandvikens vänner.
Gävle Dala Järnvägsaktiebolag, sammanställd av Lars Nord 2015
Sidan uppdaterad 2024-09-22