Sandviken och järnvägen - försök till historieskrivning

Sandviken, belägen vid Gävle-Dala Järnväg, numera Bergslagsbanan, har en delvis otydlig historia när det gäller byggnaderna, stationer och banvaktstugor. Olika källor ger lite olika besked om hur husen såg ut och när dom byggdes och revs och ibland flyttades och vart dom tog vägen. Här är ett försök att bringa lite ordning hur det faktiskt var, eller åtminstone redovisa vad källorna berättar.

 

 

Kartor

Vi börjar med kartorna som får bli en tidslinje genom historien. De öppnas i egna fönster som kan skalas efter behov.

 

Sandviken 1864 Karta 1864

Sandviken 1867 Karta 1867

Sandviken 1897 Plansch över järnverket och orten 1897

Sandviken 1915 Karta 1915

Sandviken 19xx Karta från början av 1900-talet

Sandviken 1923 Karta 1923 över stationsområdet

Sandviken 1933 Karta 1933

Sandviken 1942 Ritning över linjeomläggningen 1942

Sandviken 1942 Karta 1960

Sandviken 1870-1980 Sammanställd karta 1870-1980

 

Geografi och historia

Vi börjar med geografi och historia. Järnvägen drogs fram och förbi Sandviken 1857-58. Då var staden Sandviken nästan inte ens påtänkt. Det som skulle bli dess livsnerv, järnverket hade sin verksamhet i Högbo en bit norrut längs Jädraån. Först något år senare började industrin byggas upp på sin nuvarande plats.

Sandvikens första järnvägsstation låg vid Jädraån eftersom det därifrån var möjligt att ta sig med båt eller hästskuts till Högbo.

Redan 1863 blev en ny järnvägsstation anlagd något öster om den nuvarande. Då hade järnverket börjat växa och människorna flyttade in. Det första stationshuset ersattes 1868 av ett nytt och större ännu en bit västerut. 1909 var det nuvarande stationshuset klart, längre västerut och närmare stadsbebyggelsen.

Men vart tog de "överflödiga" byggnaderna vägen? Om Jädrans kortlivade stationshus är buden olika. Mera om det på sidan som handlar om Jädrans station.

Det första stationshuset i centrala Sandviken var i princip en banvaktstuga och den stod kvar några år efter att 1868 års station togs i bruk och med annan användning, men sedan revs den eller flyttades den till någon annan plats.

Vid stationen byggdes allteftersom flera andra byggnader som personalbostäder, godsmagasin och vattentorn. Bangården kom en lång tid att domineras av en tornlik byggnad, växeltornet, varifrån man likt ett nutida flygledartorn övervakade tågrörelser och manövererade växlar.

1943 var elektrifieringen klar och året innan hade järnverket vuxit ur sitt område och linjen flyttats längre norrut. Verket växte också söderut i viken som ju hette Sandviken. Där fylldes ut och byggdes hela tiden.

Längs banan behövdes banvakter och stugor för dessa. Enligt Stig Lundin fanns det fyra stugor, från väster till öster: Sätra, vid Seegatan, Stensmo och Rödjängstorp. Längre västerut fanns det en närmre Kungsgården och mot Gävle fanns det naturligtvis andra.

Stig Lundins karta över Sandviken 

I dag är "järnvägsstationen" ett "Resecentrum" där tåg och bussar möts. 1909 års stationshus står kvar och fungerar mest som väntsal.

Åter till samlingssidan