Dagbok söndag 12 oktober
I strutslandet
Efter frukosten på Aquila åker vi åter ut på N1 med riktning österut. Dagens mål är Oudtshoorn. Här är landskapet s.k. karoo, en buskstäpp i mjuka bukter med berg på båda sidor. Bitvis är marken helt täckt långt upp på sluttningarna av intensivt starkt violetta blommor.
Ju längre österut vi kommer desto kargare blir det. Solen gassar och värmen stiger. Det är lång väg att åka, bara åka och när vi kommer till den första orten, Prince Albert vid 1-tiden är vi riktigt hungriga. Här klämmer vi varsin jättelik ostrichburger("strutsburgare").
Vi fortsätter genom denna söndagssömniga, heta stad där tiden stannat på 1890 och fortsätter via Swartberg Pass mot Oudtshoorn. Entrén är magnifik, vägen kilar in mellan lodräta berg som är flera hundra meter höga in i en smal dal för att sedan plötsligt öppna sej och där sen mycket smala grusvägen klättrar som en bergsget upp längs bergssidorna. Flera hundra meter. Det är så brant så att man inte kan se ner från bilen och kurvorna går i 90 - 180 grader.
Man ser hela geologins historia. Hela berget är som en rulltårta av sten och allt ligger öppet. Ibland veckar skivorna sej som havsvågor, ibland står dom rakt upp som spjut.
Upp till 1600 m över havet går det. Och sen bär det av neråt igen, ungefär lika brant. Vi läser senare i Wilmaguiden att det är Sydafrikas mest spektaktulära väg. Vi håller andan - och håller med. Ingrid hade nog hellre tagit bussen 20 mils omväg än denna tur. Den är svettigt även för chauffören.
Lönen för mödan är en middag på en av Oudtshoorns fina restauranger, Jemima's. Vi inleder med bubbel, huvudrätt struts + springbock och avslutar med sorbet. Ett gott shiraz smeker gommen. Det här är lite speciellt också som födelsedagsmiddag för Ingrid.
Kartan kan zoomas i mobilen eller öppnas i eget fönster.
